2017/06/13

låt oss prata lite om steglitsan


efter att då ha läst, i tur och ordning, Donna Tartts första
två böcker; Den hemliga historien, och Den lille vännen,
och knappt kunna lägga boken ifrån mig, ens för att sova,
hade jag orimligt höga förväntningar på den tredje boken,
Steglitsan, enhövdad hyllningskör av recensenter & "vanligt"
folk höjde den till skyarna, så jag kastade mig hungrigt över
den så fort jag läst de sista orden i geniala Den lille vännen.

kanske gav jag mig i kast med den lite för fort, Den lille
vännen ligger ju också på runt åttahundra sidor, kanske
blev det lite sådär som när man går på lyxrestaurang och
äter både förrätt och varmrätt, och när servitören kommer
fram med den ljuvligt doftande, knäckiga Créme Bruléen,
då tar det stopp, du får inte ner en bit till, kanske lite så?

jag kom aldrig in i Steglitsan, jag fastnade vare sig för
karaktärerna eller intrigen, som de flesta säger var den
för lång, men den var också seg & ointressant, minst ett
halvår tog det mig att traggla mig igenom detta monster
till bok, anledningen till att jag helt enkelt inte bara lade
den ifrån mig var för att 99% av mänskligheten höjt den
till skyarna, "den måste bli bättre" tänkte jag, förgäves.

jag tänker inte säga åt dig att inte läsa Steglitsan, den
har ju vunnit Pulitzerpriset för guds skull, och den älskas
av tusentals människor världen över, så det måste ju helt
enkelt vara jag som har fel och inte förstår dess storhet...?


2 kommentarer:

kommentarer publiceras direkt utan granskning, du som kommenterar ansvarar själv för innehållet i kommentaren. jag uppmanar dig att använda en vänlig ton, och ett civiliserat språk.


mille bisous, edie

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...